Ja nu ska jag försöka få ur mig en del av mina tankar och funderingar....
Vet igentligen inte riktigt var jag ska börja.
Men den senaste tiden har många tankar snurrat i mitt huvud om precis allt.
En sak är, varför alla våra vänner när vi fått Lucas ville ställa upp med allt, och ju mer tiden gick försvann en efter en..?!
Nu är det inte många kvar, men dom som är kvar är våra riktiga vänner!!
Jag är trött på att förklara varför vi gör si och så med Lucas när det gäller det mesta. Om dom inte förstår eller iallafall stöttar oss i det vi går igenom så kan det lika gärna kvitta.
Trött på att folk rynkar på näsan och med all säkerhet tänker att han är väl som ett annat barn förutom att han är hjärtsjuk. Han ser ju inte sjuk ut.....
Men att vara hjärtsjuk drabbar hela kroppen och tillvaron!!
Det är vi som har ett svårt sjukt barn, så varför ska våran omgivning vara besvärade?
Vi är inte giftiga, men vi sliter med vardagen och lever med en ständig oro.
Försöker vara sociala i den mån vi kan och Lucas orkar med, men bara för att vi inte ringer varje dag och kan komma på alla kalas och dylikt verkar inte våra "förra" vänner förstå. Vi har inte samma sociala liv vi hade innan Lucas kom, men vill heller inte ha ett annat liv än det vi lever idag. Ett liv fullt av glädje och kärlek!!! Dom som inte vill vara med och dela det med oss missar nått stort! Lucas är ABSOLUT det bästa som finns och har fått oss att förstå vad livet går ut på.
Man har fått ett helt annat perspektiv på allt. Att ha det nyaste inom teknik, bil och inredning m,m är ingenting jämnfört med ett liv med Lucas.
Jag önskar inte någon annan det liv vi lever, men lite förstålse att vi inte kan leva som en familj med ett friskt barn. Vi har begränsningar...
Dom vänner som står kvar hos oss ger vi all den tid vi kan och vi är glada för att ni accepterar oss som vi är!
Nu är det snart midsommar och Daniels bror m fam kommer ner och firar den med oss. Ska bli super mysigt...Lucas längtar så efter sina kusiner, speciellt Oliver som bara är 3 veckor äldre än han :) Dom leker så fint alla kusinerna och tar hänsyn till att Lucas inte alltid orkar leka så mycket som dom. Men han kämpar på, så så långt mindre lek blir det inte för han. En vilja av stål har han och den kommer ta han långt i livet <3
Nu ropar lillprinsen att jag ska komma ut och titta på den "nya" trappan vid ytterdörren Daniel har gjort av trätrallar...
Så det är nog bäst att gå och titta :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar