Dop, Hjärtstopp och 2:a operationen!

Lucas har nu nästan  hunnit bli 6 månader. Ja inte helt enkelt har det inte varit. blev nog en del sjukhusbesök som vi igentligen inte behövt, men som vi alltid säger. Vi åker hellre 1 gång för mycket än inte åka alls!! Skulle ALDRIG förlåta mig själv om det hänt något (om vi ej åkt).

Lördagen den 18 oktober 2008 var det dax för dop :)
Lucas var så fin i sin uppsydda dopklänning....Döpt blev han, Carl Lucas <3

Kalaset blev lyckat, men Lucas själv ville inte delta. Fick vara inne på ett litet rum med han. Det blev för mycket för lillprinsen.


25 November började som alla andra dagar....
Lucxas somnade efter sin "frukost" och det var dax för poxning (syremätningsprov) som skulle göras dagligen.
Men denna gången visade inte poxern vad vi väntat oss, Pulsen låg på 240!
Nervöst ringde jag för första gången 112....
2 Ambulanser skickade snabbt ut, 4 killar kom.
Lucas låg då och skrattade och försökte bita en av killarna i fingret. Vilket inte var det dom hade förväntat sig när dom fått larmet.
En helikpter var på väg, med en läkare, som skulle flyga oss snabbt till Gbg.
Innan vi kunde lyfta ville dom sätts en nål på Lucas, och han är såå svårstucken, dom kämpade och Lucas skrek, skrek och skrek ännu mer, tills slut orkade inte hjärtat och det stannade. Mitt framför mina ögon......
Jag vet att jag bara skrek men kunde inte gråta. Daniel satt i bilen på väg ner till göteborg , ringde han å skrek Lucas andas inte han andas inte.
Vet ej hur lång tid det tog innan dom fick igång hjärtat, men vet att dom fick ge han hjärtstöt. Sedan hörde jag han gråta, det var det bästa ljud någonsin!!!
Väl inne i helikoptern (jag var nog inne i en egen bubbla) frågade jag läkaren, kommer han få några men av det här? Svaret var nej, Lucas visar inga tecken på det och han var aldrig utan syre. Det var nog allt som sades på den helikopter turen.
Väl framme på barn IVA var det en mängd läkare och gud vet vad det var mer för människor som tog imot oss, många var det iallafall på rummet. Lucas läkare kom sedan ut till mig, tittade mig i ögonen och sa. Detta kommer gå bra, vi ska bara få iordning på pulsen. 
Orden - det kommer gå bra, dom ettsade sig fast hos mig och jag kände en liten lättnad. Trots att jag visste att 1:a dygnet är kritiskt!

Lucas hämtade sig och efter ca 3 dagar blev vi flyttade till avdelningen.

2.a operationen var ju ändå snart dax att göra, att läkarna beslutade för att göra den när vi ändå var där. Men ville dock låta Lucas hämta sig. Dom ville inte skicka hem oss för att vi skulle bygga upp en ny oro efter allt vi gått igenom.
Så den 5 december var det dax....
Än en gång fick vi lämna ifrån oss han....Absolut det värsta någonsin (Man vänjer sig aldrig)
Vi tog bussen till stan för och inte tänka så mycket...vi bara gick i affärer.
Telefonen ringde och det var kirurgen, operationen var klar och det hade gått fint :)

Vanligtvis brukar man koppla ur respiratorn samma kväll som op gjordes, men beslutade sig för att Lucas skulle få vila en aning längre. Så den togs ur dagen efter.
Fick åka hem, men det varade dock inte länge. Pulsen var snabb, 4.e dagen hemma att vi fick åka in igen. Denna gång blev det bara jag som följde med. Daniel låg hemma i vinterkräksjukan. Även han hamnade på sjukhuset för att han fick akut vätskebrist. Daniel som har Ulcerös Kolit tappade 10 kilo på 2 dygn så lägert var inte så bra. Men efter 3-4 dagar var han välkommen och smittfri för att komma ner till oss :)

Julen blev firandes på sjukhus, men vad gör det, vi hade/har ju varandra!!!


Kram