Ibland känns allt bara tomt.....
Just nu är jag inne i en deppig period, har gråtit mig till sömns dom senaste 3 kvällarna...Det sliter psykist och fysiskt.
Utåt sett tror jag ingen ser det men min själ är tom.
Att ha ett sjukt barn är inte alltid lätt. Speciellt när man ska förklara för folk att han faktiskt är sjuk, även om det inte alltid syns.
Vi lever med oron om och inte veta vad som komma skall, vi sliter med att få i han mat när han vägrar, vi kämpar.....med ALLT!!!
Är otroligt trött och ledsen över vilka kommentarer folk kan slänga ur sig,
Lucas är inte ett vanligt barn. Om vissa saker funkar på andra barn så kanske det inte funkar för Lucas.
Varför skall andra påpeka hur vi ska göra och inte göra??
Acceptera och förstå är tydligen väldigt svårt.
Idag åkte vi spontant ner till Munkedal efter vi lämnat Mormor och Olaf vid bussen. Kände att jag behövde komma iväg.
Gott mottagna blev vi som vanligt hos Morfar och Anita.
Brödbak stod på Anitas schema till Lucas stora glädje, smet imellan och norpa åt sig en degbit :)
Senare kom frågan jag inte trodde skulle komma - Malla vad är det? du ser nedstämd ut.
Men på ett sett blev jag glad, Någon ser, förstår och accepterar!!
Jag är RÄDD....Rädd för att mista det älskade vi har.
Detta vi går igenom är inte normalt, men för oss är det vardag.
Varför????
Tog oss även en tur till Morbror m fam, även min bror sa att det var nått med mig men kunde inte sätta fingret på d....Blev inte mer tal på det.
Lucas lekte och hade kul med sina kusiner, men kvällen närmade sig och det var dax att åka hem.
Trots jobbig period känns det något lättare och jag är lycklig för varje dag vi har <3
Lucas vi älskar dig över allt annat!!
Puss och Kram Mamma & Pappa
Åhh vet hur det känns, att alltid behöva förklara att ens barn är sjukt fast det inte syns och vad det innebär. (I mitt fall inte så mycket eftersom hon inte ska märka av sina hål. ASD/VSD eftersom de är så små)Försäkringar som krånglar och massa skit. Vi kör på samma bana som ni med att hon får äta och smaka på de hon vill, så det blir välling, gröt och 8 månaders burkar med spagetti och köttfärssås. Tydligen jobbigt enligt dagis eftersom hon totalvägrar äta deras mat. Men jag är bara glad att hon äter och det går sakta men säkert framåt. Vår dotter är 1,5år nu och har sluppit operationer, men oron och tankarna för vad nästa ul kommer att visa finns ju alltid där, samt vad som kommer hända när hon blir större. Men vi tar en dag i taget och njuter allt vi kan av vår lilla tjej och hoppas hon aldrig kommer märka av sina hål.
SvaraRaderaStyrkekramar till dig och hoppas din deppighet försvinner snart. :)
/Åsa- mamma till ett hjärtebarn<3